frida h

frammåt.

nyinkommen njutning.

Jag sitter i min lilla lägenhet, lyssnar på Damien Rice och skall alldeles snart plugga lite linjär algebra. Damien Rice är så intimt förknippad med typ ettan, tvåan på gymnaiset. Med Karin. Med fredagsbaguetter vid korsvägen och ett evigt kämpande mot det där mörka. Med ett samtal den 26 augusti (minns jag fel), och med det efterförljande dyngets totala dimma. Med hysteriska skattanfall och djupa missförstånd. Undra hur vårt relation hade sett ut nu kalinen utan de där månaden.. åren? De innebar så onödigt mycket ont, men samtidigt antagligen så nödvändigt. Allt medverkar ju i en process. Vilken har fört oss till idag. Kommer i alla fall att tänka på den där perioden stundtals. Blandat, käraste, blandat är det allt. Känns lite sorgset, med en skvätt av saknad. Visst är det wierd att man kan sakna något som gjorde så ont. Men livet går frammåt på grund av erfarenheter. Och visst går det frammåt. Kanske lite för snabbt ibland...

Är det där skorna jag tror att de är? Från Hope? Väldigt snygga i vilket fall!

åå...först tänkte jag bara sagt...vilka sjukligt snygga skor! en skvätt avund fyller min själ.

sen så... föll det bort av allt det andra. jag tänkte också på det där ibland. 26 augusti it is. 2006 va? på tal om det träffade jag M idag!

utan den tiden hade vi inte varit som vi är. vi hade antagligen inte varit så nära. har jag fel? det djupa vi delade gav mer acceptans för dina val på något sätt. båda behövde vi komma upp men vi skulle ändå inte åt samma håll för vi lever olika liv.

det är konstigt ja. men vet du... du har lärt mig varför det är så... blåmärkena som försvunnit in i mina armar berättar om det... "du måste känna att du lever". och, det är skönt att vara där. på något sätt. man slipper liksom kämpa. man kan bada i självömkan och tårar. det är rätt skönt ibland. dock inte så bra. jag kommer med en baguette nästa gång. puss käraste

"flidisen...come and sit on my wall..."