frida h

Jag har under en underbar spingtur med min kära far begrundat min livssituation. Under alldeles för lång tid har jag kännt mig ohjälpligt stressad och pressad som ett reultat av min planering och ovisshet. Resultatet av spingturen var att jag blev bensäker på hur jag skulle söka till hösten, samt att rimliga ribbor sattes i mitt huvud för hur jag skall hinna med det. Jag är trött på att aldrig nå mina egna målsättningar. Att alltid vara en sådan obotlig tidsoptimist. Vad vinner jag på att somna i ångest i slutet av dagen med ett berg av måsten kvar i min ansatta hjärna? Att sy fyra fullständiga avancerade plagg till tisdag är omöjligt med en projektredovisning och ett fysikprov. Varför envisas jag då med att sträva mot det?
Ikväll kommer jag inte somna 01:15 i stressad panik över allt jag inte hann göra, utan i kväll har jag endast som mål att sy färdigt en kjol, samt komplettera en franskauppsats. En mycket rilmlig målsättning som gör att jag kommer kunna sluta dagen med en film i sängen i lung och ro sådär fram emot halv tolv. Skönt.